Oxen, själen och lilla jag

En kär vän fick mig här om dagen att börja känna, känna på mig själv, en yta.
Oxen i mig strävar envist, lydigt mot min vision. En enkelriktad tanke över ett berg av jobb och utbildningar. Jag känner mig stolt i en lagom engagerad rustning, ett smidigt följsamt skal av starkaste vilja. Själen håller andan.

Även om min rustning är medveten blir jag skrämd av dess styrka. Länge sedan var tiden då själen släpptes lös och bröstet var öppet. Här om dagen kände jag hur det tryckte, smärtade och sörjde.

Varför vågar inte oxen dra när själen är fri, de förstår inte…

Jag vågar inte, jag vågar inte eftersom någon måste ta emot mitt innersta väsen, vad än jag lämnar ut. Någon måste ta det i sin hand, väga det med hjärtat och minnas. Snälla se på mig och berätta utan ord att du känner!

Skulle jag ta emot dig? Jag känner dig inte

Jag sitter ensam i den smidigaste av rustningar bland de bästa av vänner och glöder. Oxen drar plogen envist och långsamt, jag har ett mål, själen sörjer sin frihet.

Innerst inne finns en insikt