Vintervag

Var är Fröken Lust när jag behöver henne som mest…

Syster Glädje hade lämnat mig tom och trist för några dagar sedan, dagen då vintern kom tror jag visst. Vintersorg hade skrattat henne i ansiktet så illa att hon i vinddraget av sin flykt lämnat en snöstorm efter sig. Och nu stod jag här, oförstående och tom.

Vintersorg förförde mig utan skam och gav mig gåvor av vemod och saknad. Hon log sitt bästa leende mot mitt tomma ansikte och såg förnöjt ner på resten av världen runt omkring oss. Jag famlade mig envist upp, ville resa mig stark och brinnande, men tycktes bara halka och trassla in mig i vind och snö. Jag fräste som en sjöblöt fackla.

Så skymtade jag en ljusglimt, en välkänd varm famn och ett glödande hjärta. Jag såg plötsligt klarare, fröken lust tassade i min ögonvrå, jag reste mig, tog några steg, började springa. Jag är stolt, ståtlig, vacker och jag brinner!!!!!!!
Jag föll…Vintersorgs skratt ekade i mitt huvud och jag satt plötsligt där, i den varma famnen jag längtat så länge efter, svag och förvirrad. Jag ville brinna för detta hjärta… Jag trånade efter styrka, sneglade efter Fröken Lust…

Jag ger aldrig upp, hur svag kan man bli? Frustrationen sköljde över mig men jag förblev en flämtande ljuslåga, desperat efter mer energi.
Dagen gick, ett alltid lika vemodigt farväl tills vi ses nästa gång avklarades och världen stod åter tyst runt omkring mig, Jag kände vättarnas flin, vittrornas grin och Vintersorg triumferade där hon stod och log.

Jag samlade mig, blundade, en stunds envishet i oxens spår
Jag kommer åter, kära Fröken Lust, jag kommer åter…

Med ett smygande leende vände jag mig om och ett uns av osäkerhet for genom Vintersorg. Bråkdelen av en sekund, en evighet. Jag fällde huvudet bakåt och mitt skratt ekade genom det dunkla snölandskapet. Jag kommer åter…

konsten att vänta

Förklara Galen sa katten mellan tuggorna.

Va? Galen? Sa jag en smula förvånad

Okej då, förklara varför man …… Katten spillde lite av sina sardiner och gav mig en lätt irriterad bläng.

… varför man går ut när det regnar, fortsatte han.
… eller varför man lägger ut saker här och där för att sedan gå och försöka hitta dem igen?

Jag lyssnade inte… jag väntade. Är väntan samma sak som längtan?
Längtar jag eller väntar jag bara. Att vänta känns då rakt inte som ett ”bara”…

Det blev plötsligt randigt framför fönstret och två intensiva kattögon skymde sikten ut och ner på dalen. Katten gjorde som katter alltid gör, stoppade upp svansen i ansiktet på mig och spann med ”egna baktankar” skrivet mellan ögonen.

”Galen”, mumlar jag. Man kan bli galen av att vänta…
Jag spottade ut lite katthår och försökte säga något mer klokt så katten skulle bli nöjd.

Det är skönt att vara galen konstaterade jag efter en stunds kattsvansbrottning.

Det blev tyst, jag tittade ner på katten och inser att han fintat mig. Borta var skinkan på min macka, i knät låg katten och var ointresserad och mätt… jag hade fått tillbaka utsikten.

Jag vandrade med blicken ut genom fönstret och ner i dalen igen
Jag väntar tänkte jag och kände mig lyckligt galen

Sten av sten

Stor och i vägen var hon, solvarm, med anden i behåll. Värdig ett urberg. Stenblocket som överblickade mig vägrade att avslöja vad hon döljde bakom sin rygg. Hon var gjord helt och hållet av sten. Sten av sten, klippa av berg, berg av...sten.

Kanske, svarade jag på hennes hungriga fråga och såg hur träden sörjde runt omkring henne. De var alla helt och hållet av trä, knirka knarka, klagor ur flämtande vind. Suset tilltog och hon drog in, silade luften genom hennes skrovliga gälar. Ynglet hade avlats i ett annat syfte, och nu stod hon här, bland tragiska träd och skrattande rå. Viljestark i några kommande århundraden.

Träden hon satt sig på stretade envist upp och runt hennes fötter. Envist som trä...kittlande, sega, flyktiga väsen. Hon låtsas inte om dem, orubblig viljestyrka. Sten av sten.

Jag inser att jag inte har något här att göra. Så jag viskar det verkliga svaret på hennes fråga och slår sedan följe med en bäck.

Sten av sten ekar i vinden...

Turgumman

Turgumman vaggade ut i köket och kokade kaffe svart som natten.
Hon funderade på sina sorger och längtade ut… hon dröjde vid fönstret en stund. Där ute skymtade stjärnorna, så lockande... med ens var hon ute med kaffekoppen i högsta hugg. Hon tassade upp till sin ädla vita turhäst och burrade in sina händer i hans varma man. Turhästen stod också och tittade längtansfullt ut genom stalldörren.
Där blev de stående.
Turhästen sörplade emellanåt på turgummans kaffe och turgumman tuggade då och då lite på turhästens man. Två apatiska varelser som trånande längtade efter tider som varit... vinden drog milt genom stallet och de två deppänglarna såg på varandra för att sedan öppna stalldörren och förlora sig ut i mörkret under stjärnhimlen.
Precis som förut… under världen, över jorden
Tillsammans

Som reklam fast bättre

Jag har just spenderat en hel skiva Röyksopp på att skapa den här bloggen. Jag insåg plötsligt vilket forum detta är för en med passionerad penna och livlig fantasi. Det var nog mest tack vara min kära vän Gagga som befinner sig många hundra mil bort med mitt gamla minneskort. Han skrev i sin blogg om hur han sökte en djupare mening i sitt bloggande, om hur det hade blivit mer än bara en resedagbok för att hålla folk uppdaterade.

Det slog mig... som en stekpanna i bakhuvudet, att jag har mängder av ord att dela med mig av. Inte bara sådant som kommer huller och buller ur min mun utan även sådant som jag upplever.

Min blogg är inte djupare än vad du gör den, men eftersom jag lever med en räv bakom örat och lätt dYSleKsi kan nog mycket vara väldigt filosofiskt, och det är helt poängen. Det är poängen jag fick av stekpannan!

Så detta handlar inte om mig eller livet, detta ÄR min baksida av den scen vi alla står på!

Välkomna!