Vintervag

Var är Fröken Lust när jag behöver henne som mest…

Syster Glädje hade lämnat mig tom och trist för några dagar sedan, dagen då vintern kom tror jag visst. Vintersorg hade skrattat henne i ansiktet så illa att hon i vinddraget av sin flykt lämnat en snöstorm efter sig. Och nu stod jag här, oförstående och tom.

Vintersorg förförde mig utan skam och gav mig gåvor av vemod och saknad. Hon log sitt bästa leende mot mitt tomma ansikte och såg förnöjt ner på resten av världen runt omkring oss. Jag famlade mig envist upp, ville resa mig stark och brinnande, men tycktes bara halka och trassla in mig i vind och snö. Jag fräste som en sjöblöt fackla.

Så skymtade jag en ljusglimt, en välkänd varm famn och ett glödande hjärta. Jag såg plötsligt klarare, fröken lust tassade i min ögonvrå, jag reste mig, tog några steg, började springa. Jag är stolt, ståtlig, vacker och jag brinner!!!!!!!
Jag föll…Vintersorgs skratt ekade i mitt huvud och jag satt plötsligt där, i den varma famnen jag längtat så länge efter, svag och förvirrad. Jag ville brinna för detta hjärta… Jag trånade efter styrka, sneglade efter Fröken Lust…

Jag ger aldrig upp, hur svag kan man bli? Frustrationen sköljde över mig men jag förblev en flämtande ljuslåga, desperat efter mer energi.
Dagen gick, ett alltid lika vemodigt farväl tills vi ses nästa gång avklarades och världen stod åter tyst runt omkring mig, Jag kände vättarnas flin, vittrornas grin och Vintersorg triumferade där hon stod och log.

Jag samlade mig, blundade, en stunds envishet i oxens spår
Jag kommer åter, kära Fröken Lust, jag kommer åter…

Med ett smygande leende vände jag mig om och ett uns av osäkerhet for genom Vintersorg. Bråkdelen av en sekund, en evighet. Jag fällde huvudet bakåt och mitt skratt ekade genom det dunkla snölandskapet. Jag kommer åter…