Stor och i vägen var hon, solvarm, med anden i behåll. Värdig ett urberg. Stenblocket som överblickade mig vägrade att avslöja vad hon döljde bakom sin rygg. Hon var gjord helt och hållet av sten. Sten av sten, klippa av berg, berg av...sten.
Kanske, svarade jag på hennes hungriga fråga och såg hur träden sörjde runt omkring henne. De var alla helt och hållet av trä, knirka knarka, klagor ur flämtande vind. Suset tilltog och hon drog in, silade luften genom hennes skrovliga gälar. Ynglet hade avlats i ett annat syfte, och nu stod hon här, bland tragiska träd och skrattande rå. Viljestark i några kommande århundraden.
Träden hon satt sig på stretade envist upp och runt hennes fötter. Envist som trä...kittlande, sega, flyktiga väsen. Hon låtsas inte om dem, orubblig viljestyrka. Sten av sten.
Jag inser att jag inte har något här att göra. Så jag viskar det verkliga svaret på hennes fråga och slår sedan följe med en bäck.
Sten av sten ekar i vinden...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar