Herr sommarmåne

Nu står han där igen, Herr sommarmåne
Luften är frisk av nattdagg och han står straxt under grantopparna, retsamt, lockande.
Han berättar om minnen jag inte kan motstå, om den gångna sommarens nätter han skänkt mig. Tänk vad du hade, som jag dig åter kan ge...
Det suger till i magen, nästan berusande, för att sedan följas av ett tvivel, en tveksam tanke mot natthimlen.
Så stiger han upp över grantopparna, så klar, så ärlig
Och jag kan ingen annat, än att följa med...

Oxen, själen och lilla jag

En kär vän fick mig här om dagen att börja känna, känna på mig själv, en yta.
Oxen i mig strävar envist, lydigt mot min vision. En enkelriktad tanke över ett berg av jobb och utbildningar. Jag känner mig stolt i en lagom engagerad rustning, ett smidigt följsamt skal av starkaste vilja. Själen håller andan.

Även om min rustning är medveten blir jag skrämd av dess styrka. Länge sedan var tiden då själen släpptes lös och bröstet var öppet. Här om dagen kände jag hur det tryckte, smärtade och sörjde.

Varför vågar inte oxen dra när själen är fri, de förstår inte…

Jag vågar inte, jag vågar inte eftersom någon måste ta emot mitt innersta väsen, vad än jag lämnar ut. Någon måste ta det i sin hand, väga det med hjärtat och minnas. Snälla se på mig och berätta utan ord att du känner!

Skulle jag ta emot dig? Jag känner dig inte

Jag sitter ensam i den smidigaste av rustningar bland de bästa av vänner och glöder. Oxen drar plogen envist och långsamt, jag har ett mål, själen sörjer sin frihet.

Innerst inne finns en insikt

En lunch någon annan sommar som var

ha! REGN! detta underbara naturfenomen!
Kanoten plöjde fram genom det vackra giftiga vattnet i garphytteån och jag paddlade på för glatta livet! Bara en liten tur, innan jag ska iväg och jobba igen, dessutom skiner solen bakom molnen!

Jag blev så glad av att få bli lite skitig och blöt så där på lunchen så jag var bara tvungen att kasta brödsmulor på några förskräckta änder. Med fnatt i hjärtat och luft i lungorna vansinnespaddlade jag en bit till för att så helt plötsligt krocka med kungen! Han låg och flöt på en kartongbit och såg, förutom hiskeligt blöt, ut lite som på 80-talet. History is pasing by... tänkte jag och fiskade upp stackars herr kung med paddeln. Han såg inte ett dugg tacksam ut, vilket gjorde att jag senare när jag kom hem slängde honom i forsen.

Så kom då det heliga regnet! på en sekund var jag dyblöt. Friskt med hög luftfuktighet tänkte jag och drog några oprovocerade volter i en vik. När jag nu tvingade kanoten hemåt satt jag med vatten upp till fotknölarna och skrattade hysteriskt åt kungen som försökte hålla sig kvar på fronten av kanoten.
lite härlig motvind, regn från sidan, mer regn underifrån, ytterligare mer regn från sidan....tjohoo!...

en kopp the...

Brevet till katten

Bäste Ers majonnäs den store murduren, Findus Snällfot

Jag saknar dig så själen blöder

Jag saknar rutten fisk och förvridna möss under mitt köksbord
Jag saknar hur du alltid skyllde ifrån dig som bara din kattsjäl kunde göra
Jag saknar din solvarma päls och dina stora tassar på mitt bröst, din doft

I årtionden har du funnits vid min sida och även om du höll din egentliga ålder för dig själv har jag alltid förundrats över din stora vidunderliga själ, för mig har du gjort behovet av att mäta tid oviktigt, du var och är livet. Så självklart

Jag gläds över din himlafärd då jag såg att du ville fara, men det stoppar mig inte från att gråta var gång du sträcker fram en tass och gör mig medveten. Jag blev liten när du for och inget är självklart längre.

Ibland ser jag dig i ögonvrån, dina isgrå ögon i en djupblå skugga.
Du gör mig varm och trygg och du låter mig le. Jag pratar ofta med dig, du finns… överallt

Tack du, min vidunderliga katt, tack för att du valde mig i ditt liv
Vila nu här, under himlavalv och träd sus
Vila här, i min famn
Djupt i mitt hjärta

Jag minns

* till mina Berg *

Här,
i bergen, har jag sökt och funnit
Här,
under sol och måne har de slagit rot
Här,
i tidlös anda

Jag vänder mig om
men de saknar mig inte

Säg mig, du mäktige
mossiga gröna, djupa mörka

ska de dö, där de växer?
vad är meningen,
med märkliga livet och döden?

Namnlösa

Skogsknytt bugade ande välkommen

Skogen håller andan

Vandra varligt på stigen
Den vita anden
är stolt över sin vita unge

Tiden är stilla
iväntan på soluppgången

Ack, du ljuva vackra vilda
vad vore du mer än ett smyckat troll

Herr Tom sida

Hej där Herr Tom Sida, det var länge sedan....

Jag har svikit dig en tid för andra intressen. Kan tyckas hårt och jag ber om ursäkt om du tagit illa vid. Fru universum har snålat med tiden på ett sådant sätt att jag levt likt en portföljman som mist sin klocka. Hit och dit, vimmel och svammel, inte ens stigarna i skogen är så krokiga.

Jag har inte hunnit med att göra, det som jag senare på kvällen inte kan komma på vad det var. Men när jag nu sitter här och funderar, på min tillfälliga tid jag fått av Fru universum, kan jag inte heller komma på några skyldigheter jag har jämt emot dig Herr Tom Sida. Varför ska jag be om ursäkt för att jag inte roat dig på länge när du blott är andra sidan av mig själv....

Ensamheten är aldrig ensam

Det var sen eftermiddag när Ensamheten tittade förbi
Jag satt i en snödriva och njöt av det försiktiga ljuset som nådde mig från snötäckta kronor långt där ovanför.

Det var länge sedan sa jag och mötte honom med ett leende
Jag har känt dig, fortsatte jag och slöt mina ögon, ensam mitt i en varm famn, ensam mellan mjuka händer
Mitt huvud vilade mot trädstammen bakom min rygg
Luften luktade kåda, solvarm bark och vinterkyla

Och jag har saknat dig länge nu, Ensamheten kom närmare
Han stannade upp för en sekund och jag kände mig granskad
rysningen gick genom hela min kropp, omfamningen var oväntat hård

Känner du mig? väste han nära…
Jag tvekade inte en sekund med svaret, jag njöt och släppte taget

ensam

Jag var ensam, ensam och förförd

Stark

Spanska lektioner i Moianska 1:1

Överdrallt - när man inser att man spillt te

Utbakskantomat - en sällan sammarbetsvillig låda i väggen som lipar pengar

Hastighetnötsbegränsning - något vi stötte på i Norge

Fälg = fan + älg - en sanning från norra värmland

Långsökande tavlor - självkritiskt uttalande om långsökt konst

Kattsampa - kattsand och glödlampor

Uppskutta - en hastig uppskattning med tillhörande kroppsspråk.

O-oftenheten - om saker som sker sällan

Marskatten

Huka dig, å du vintervaga!
Marskatten ler stort bakom snödrivorna.

Vinden sliter men hon är starkare
skogens vita unge

Huka dig, å du vintervaga!
Förändringen har redan skett
Detta är inte längre
din saga

Vintervag

Var är Fröken Lust när jag behöver henne som mest…

Syster Glädje hade lämnat mig tom och trist för några dagar sedan, dagen då vintern kom tror jag visst. Vintersorg hade skrattat henne i ansiktet så illa att hon i vinddraget av sin flykt lämnat en snöstorm efter sig. Och nu stod jag här, oförstående och tom.

Vintersorg förförde mig utan skam och gav mig gåvor av vemod och saknad. Hon log sitt bästa leende mot mitt tomma ansikte och såg förnöjt ner på resten av världen runt omkring oss. Jag famlade mig envist upp, ville resa mig stark och brinnande, men tycktes bara halka och trassla in mig i vind och snö. Jag fräste som en sjöblöt fackla.

Så skymtade jag en ljusglimt, en välkänd varm famn och ett glödande hjärta. Jag såg plötsligt klarare, fröken lust tassade i min ögonvrå, jag reste mig, tog några steg, började springa. Jag är stolt, ståtlig, vacker och jag brinner!!!!!!!
Jag föll…Vintersorgs skratt ekade i mitt huvud och jag satt plötsligt där, i den varma famnen jag längtat så länge efter, svag och förvirrad. Jag ville brinna för detta hjärta… Jag trånade efter styrka, sneglade efter Fröken Lust…

Jag ger aldrig upp, hur svag kan man bli? Frustrationen sköljde över mig men jag förblev en flämtande ljuslåga, desperat efter mer energi.
Dagen gick, ett alltid lika vemodigt farväl tills vi ses nästa gång avklarades och världen stod åter tyst runt omkring mig, Jag kände vättarnas flin, vittrornas grin och Vintersorg triumferade där hon stod och log.

Jag samlade mig, blundade, en stunds envishet i oxens spår
Jag kommer åter, kära Fröken Lust, jag kommer åter…

Med ett smygande leende vände jag mig om och ett uns av osäkerhet for genom Vintersorg. Bråkdelen av en sekund, en evighet. Jag fällde huvudet bakåt och mitt skratt ekade genom det dunkla snölandskapet. Jag kommer åter…

konsten att vänta

Förklara Galen sa katten mellan tuggorna.

Va? Galen? Sa jag en smula förvånad

Okej då, förklara varför man …… Katten spillde lite av sina sardiner och gav mig en lätt irriterad bläng.

… varför man går ut när det regnar, fortsatte han.
… eller varför man lägger ut saker här och där för att sedan gå och försöka hitta dem igen?

Jag lyssnade inte… jag väntade. Är väntan samma sak som längtan?
Längtar jag eller väntar jag bara. Att vänta känns då rakt inte som ett ”bara”…

Det blev plötsligt randigt framför fönstret och två intensiva kattögon skymde sikten ut och ner på dalen. Katten gjorde som katter alltid gör, stoppade upp svansen i ansiktet på mig och spann med ”egna baktankar” skrivet mellan ögonen.

”Galen”, mumlar jag. Man kan bli galen av att vänta…
Jag spottade ut lite katthår och försökte säga något mer klokt så katten skulle bli nöjd.

Det är skönt att vara galen konstaterade jag efter en stunds kattsvansbrottning.

Det blev tyst, jag tittade ner på katten och inser att han fintat mig. Borta var skinkan på min macka, i knät låg katten och var ointresserad och mätt… jag hade fått tillbaka utsikten.

Jag vandrade med blicken ut genom fönstret och ner i dalen igen
Jag väntar tänkte jag och kände mig lyckligt galen

Sten av sten

Stor och i vägen var hon, solvarm, med anden i behåll. Värdig ett urberg. Stenblocket som överblickade mig vägrade att avslöja vad hon döljde bakom sin rygg. Hon var gjord helt och hållet av sten. Sten av sten, klippa av berg, berg av...sten.

Kanske, svarade jag på hennes hungriga fråga och såg hur träden sörjde runt omkring henne. De var alla helt och hållet av trä, knirka knarka, klagor ur flämtande vind. Suset tilltog och hon drog in, silade luften genom hennes skrovliga gälar. Ynglet hade avlats i ett annat syfte, och nu stod hon här, bland tragiska träd och skrattande rå. Viljestark i några kommande århundraden.

Träden hon satt sig på stretade envist upp och runt hennes fötter. Envist som trä...kittlande, sega, flyktiga väsen. Hon låtsas inte om dem, orubblig viljestyrka. Sten av sten.

Jag inser att jag inte har något här att göra. Så jag viskar det verkliga svaret på hennes fråga och slår sedan följe med en bäck.

Sten av sten ekar i vinden...

Turgumman

Turgumman vaggade ut i köket och kokade kaffe svart som natten.
Hon funderade på sina sorger och längtade ut… hon dröjde vid fönstret en stund. Där ute skymtade stjärnorna, så lockande... med ens var hon ute med kaffekoppen i högsta hugg. Hon tassade upp till sin ädla vita turhäst och burrade in sina händer i hans varma man. Turhästen stod också och tittade längtansfullt ut genom stalldörren.
Där blev de stående.
Turhästen sörplade emellanåt på turgummans kaffe och turgumman tuggade då och då lite på turhästens man. Två apatiska varelser som trånande längtade efter tider som varit... vinden drog milt genom stallet och de två deppänglarna såg på varandra för att sedan öppna stalldörren och förlora sig ut i mörkret under stjärnhimlen.
Precis som förut… under världen, över jorden
Tillsammans

Som reklam fast bättre

Jag har just spenderat en hel skiva Röyksopp på att skapa den här bloggen. Jag insåg plötsligt vilket forum detta är för en med passionerad penna och livlig fantasi. Det var nog mest tack vara min kära vän Gagga som befinner sig många hundra mil bort med mitt gamla minneskort. Han skrev i sin blogg om hur han sökte en djupare mening i sitt bloggande, om hur det hade blivit mer än bara en resedagbok för att hålla folk uppdaterade.

Det slog mig... som en stekpanna i bakhuvudet, att jag har mängder av ord att dela med mig av. Inte bara sådant som kommer huller och buller ur min mun utan även sådant som jag upplever.

Min blogg är inte djupare än vad du gör den, men eftersom jag lever med en räv bakom örat och lätt dYSleKsi kan nog mycket vara väldigt filosofiskt, och det är helt poängen. Det är poängen jag fick av stekpannan!

Så detta handlar inte om mig eller livet, detta ÄR min baksida av den scen vi alla står på!

Välkomna!